Jag känner hur paniken börjar kravla sig fram nu.. Kanske dags att lägga sig i sängen och försöka koppla bort tankarna på det som har hänt. Det var ett tag sen jag kände såhär nu. Men jag får ta det som det kommer. Jag har klarat mig genom det värsta och det är huvudsaken. 2 månader har jag vetat om det och det börjar bli bättre, och det ska bli bättre! Nu kommer tårarna. Hörs!


som jag sagt förut ; jag älskar dig tyvärr fortfarade